smygtitten

... Satte mig ner förut och skrev en dikt till Calle..samma som jag gjorde till Isac när han döptes.
När jag läste upp den inför familj, präst, släkt och vänner så var jag supernervös.
 Självklart så började jag stamma och gråta när jag läste upp den. Man hamnar och sätter sig in den upplevelsen och situationen...den är mycket känslosam.
Så ska jag våga denna gång med..Varför är man så rädd för att visa känslor och för att stamma och för att gråta inför folk. Det är ju människor jag känner, jag ska ju inte skämmas. Man tycker att man är töntig men alla säger "det gör väl inget om du gråter, det är ju fint"..
Åhh så tankarna snurrar nu..ska jag våga!!???...

Dikten låter såhär...


       CALLE..

...När du kom till mig
i en riktigt ond och räserfart
Grymtade jag och som sedan förvandlades av lättnad och tårfyllda ögon
Då kände jag den obeskrivliga kärleken!

Vi tittade jupt in i varandras ögon
Jag känner igen dig
jag ser Mig i Dig

Du greppade mitt bröst
Barnmorskan sade: "- Du är som gjord för att föda Sofia"
Jag viskade då till dig:
-"HEJ CALLE! -din storebror har bestämt ditt namn"

Tänk att blodet i mig,
är blodet i dig
Du är ett mirakel, du är en av oss,
i något du inte visste!

Du Calle, du är mitt andra barn
Du ger värme när det är kallt
Tack för att du gav mig Känslan, Lyckan och Kärleken som jag en gång tidigare fått
Vi kommer hjälpa varandra genom livet!!

Därför skriver och läser jag också en dikt till dig
och för att minnas
att jag en gång var en port för dig i "ingenmansland"!
Nu går vi frammåt tillsammans
och kommer alltid att ÄLSKA VARANN!!!